Jag är så upptagen, ibland nog rentav lite besatt, av detta med kostens betydelse för min hälsa. Alltså, jag vet precis vad jag bör äta eller jag tror mig i alla fall veta det… Men det är så himla svårt när orken och kraften inte riktigt finns där. En del blir friska av fruktdieter, en del av att bara äta bara grönsaker och nötter och en del fortsätter leva på dålig snabbmat och en massa socker och blir friska ändå. Det är ju helt omöjligt att veta vad som spelar roll för varje individ. Jag bär ju dessutom på den där bröstcancergenen så gör det egentligen någon skillnad alls vad jag stoppar i mig då? Det är ju klart att det gör skillnad att ge kroppen de bästa förutsättningarna man kan men till vilken del och vad är det som behövs göras?

När jag blir så här sliten och orkeslös som just nu så är det enda min kropp skriker efter fett, snabba kolhydrater och socker i form av choklad och godis… Jag vet, det är ju inte precis den näringen kroppen behöver just nu men det är så svårt att låta bli ibland. Den där grönsakssoppan lockar liksom inte alls även om det är den jag borde äta… Det är som att vara lite bakfull hela tiden trots att jag inte dricker alkohol…

Forskningen visar mer och mer att vi bör utesluta vitt mjöl, socker och komjölk ur vår kost. Senast häromdagen såg jag på Vetenskapens värld (som ni kan se om ni klickar på länken) om hur kortväxta människor som saknar en tillväxtfaktor inte verkar kunna få cancer och att socker triggar igång kroppens tillväxtsystem hos oss andra “normala” så att tumörer får bränsle till att växa. Programmet var delvis inspelat på Karolinska Sjukhuset och det är konstigt men när jag tagit upp frågan om kost med läkare och sköterskor på Onkologen så verkar de inte känna till forskningen om detta… Jag hoppas, hoppas att det snart blir mer samarbete mellan olika avdelningar och projekt som gynnar alla…

Alltså, det är klart att vår livsstil spelar roll, men hur mycket? Kost, mental hälsa, fysisk kondition och omvärldsfaktorer är ju dimensioner som alla spelar roll. Hur hårt ska vi då pressa oss när vi är i svagare lägen. Det finns exempel på människor som lyckas bli friska med alla möjliga metoder och det är klart att man gärna vill dela med sig av det som fungerat då. Men det som fungerar för en person behöver ju inte göra det för en annan…och det är ju det som gör det så himla svårt. Det är ju än så länge bara inom den traditionella sjukvården det finns stora studier gjorda och inte ens de talar ju för att det ska lyckas bota någon från cancer… Det är så mycket som spelar in och allt är en chansning, hela tiden…

Det viktigaste är att göra ett val, bestämma sig för att det är rätt just nu och så våga lita på sig själv

Ååååh, jag skulle så gärna vilja skriva nu att allt går riktigt bra. Att det bara är positiva besked hela tiden och att min energi är på topp. Att allt ordnar sig snart och att de behandlingar jag valt att göra har varit de rätta så här långt på min väg att bli frisk. Alltså, det här med att välja det rätta det finns det förstås ingen annan som kan svara på än jag och än så länge är min magkänsla bra och det är jag glad för. Det känns inte som om jag är helt fel ute. Dock säger undersökningarna något helt annat. Dessvärre är beskeden inte de bästa och är verkligen inte de jag vill ha just nu. Min kropp svarar inte på behandlingarna så som läkarna önskar och nu diskuterar vi vad vi ska ändra och hur vi ska gå vidare… Det behandlingarna däremot gör med min kropp är att de gör mig väldigt väldigt trött… Nya behandlingar kan innebära att jag förlorar mitt hår igen och får en hel del andra mindre roliga biverkningar Ibland funderar jag på om man verkligen måste ända så långt ner i botten det bara går för att sedan långsamt kunna börja klättra uppåt igen… Jag borde nog snart vara där på botten i så fall tror jag. Jag hoppas faktiskt det

”När man nått botten vet man i alla fall att man har fast mark under fötterna” Kurre i Sumpan

Det är så svårt att ta alla dessa beslut helt själv och det är ännu svårare när det liksom inte finns något facit. Inget rätt eller fel och ingen som vet vad som fungerar på just min kropp och ingen som heller vet om det faktiskt gör någon skillnad alls… Ingen traditionell läkare, ingen alternativ läkare, ingen ingen ingen… Ingen annan än jag själv. Bara jag, jag, jag!!! Jag upplever det också svårare just nu då jag liksom inte har den vanliga naturliga kontakten med mitt inre, min intuition, och får just nu inga tydliga signaler på vad som är rätt eller fel från min egen kropp. Jag har varit så himla trött ett tag och liksom inte fått till de här regelbundna meditationerna och skogspromenaderna som jag känner är så otroligt viktiga för mig. Så just nu famlar jag liksom lite i blindo… Men jag känner ingen stress och det är skönt. Allt sker i den takt det ska göra…

Som många av er redan vet har jag ju varit inne på det här med kosten och dess betydelse för sjukdomar under en ganska lång tid. Just nu har jag några alternativ jag funderar på och någon form av beslut kommer jag att ta under de närmaste dagarna. Där något alternativ i princip länsar mitt bankkonto och något ger mig lite mer pengar kvar till annat även om pengar förstås egentligen inte spelar så stor roll i den här situationen… Det jag nog egentligen vet är att jag besitter så pass mycket kunskap att jag nog skulle klara att få till båda alternativen här på hemmaplan med lite god planering och hjälp av nära och kära, men ibland behövs den där berömda “sparken i rumpan” för att liksom komma igång lite snabbt. Men det gäller också att ha energi för att göra förändringen eller förändringarna och det bästa är nog kanske inte att bege sig ut på en lång lång resa just nu…

“Once You make a decision, the universe conspires to make it happen”

Igår fick jag besök av en kär vän ända från Karlstad. Det är faktiskt den enda nackdelen jag kan komma på med Annsofi…att hon bor så väldigt långt bort   I fredags kväll hade vi ett långt samtal om livet och allt annat viktigt och jag har ju haft en ganska lång tung period nu, jag ni vet med lunginflammation och en hel del annat och känner mig bara så himla sliten så hälften vore nog… Annsofi sa bara “Jag kommer imorgon så hittar vi på nåt kul” Hennes man fyllde år men det kunde de ju fira lite senare på kvällen tyckte hon… I går morse när det näst intill var snöstorm insåg jag att hon nog blir tvungen att stanna hemma men vid 11-tiden ringde telefonen och hon meddelade glatt att GPS’n säger att jag är hos dig strax efter 12

Jag är så glad och tacksam över att ha så himla fina vänner. Tänk att hon satte sig i bilen åkte 35 mil enkel resa, hämtade mig där ute på landet på Färingsö där vi bor, tog med mig en sväng in till stan, shoppade, fikade, pratade och myste och sen körde hem mig och sen sig själv de långa 35 milen igen…

“Precis när man mår så där sämst och man är så där minst, det är då riktiga vänner är som bäst.” (Nalle Puh)

Det är så härligt att liksom få glömma sjukdomen helt och hållet ibland. Att få göra såna där vanliga saker som är så viktiga för att hålla humöret uppe och orka med allt annat runt omkring. Att inte bara hänga här hemma i huset och låta de enda utflykterna jag gör bli till sjukhuset…och en tid nu nu har mitt liv varit så fullt av läkarbesök och undersökningar så det ibland känns som om jag bor där inne på Karolinska och inte gör så mycket annat än det.

Jag är så glad och tacksam över mina fina vänner och idag förstås lite extra mycket över Annsofi som kom hit och hämtade mig och drog iväg mig på lite kuliga tjejgrejer igår

För exakt 2år och 21dagar sedan föddes vår alldeles underbara lilla son Lukas… En fantastisk liten solstråle som hann bo i min mage i drygt 7månader och där hann med att växa sig frisk, stark och otroligt envis trots allt som pågick i mitt liv och min kropp just då. Lukas förlöstes med kejsarsnitt nästan 8 veckor för tidigt och var förstås ingen stor kille just då. Han var 39cm lång och vägde nästan 2kg. Kan ni tänka er…lika tung som ett paket mjöl och ändå tveklöst det allra största och mest fantastiska som hänt mig På bilden till vänster är han ganska precis 1 månad gammal och så himla pytte pytte pytteliten..

Det är egentligen ganska konstigt hur livet utvecklar sig… Jag har aldrig haft någon riktigt stor längtan efter att skaffa barn och den första känslan som dök upp när jag såg det blå strecket på graviditetstestet var HJÄÄÄÄLP men det gick som tur är väldigt snabbt över och Lukas är tveklöst det allra bästa som hänt mig. Jag hade heller aldrig de där himlastormande glädjekänslorna som en del beskriver när de fött barn. För mig kändes det bara som att allt var precis så som det alltid varit meningen att det skulle vara. Allt kändes så otroligt enkelt, naturligt och självklart och som om det alltid varit meningen att det skulle vara just så här.

Jag har hela tiden haft en stark känsla av att jag har fått Lukas för att jag ska leva och det är fortfarande min tro även om jag ibland vacklar lite i min övertygelse… Nu har det gått drygt två år sedan Lukas föddes och vi har hunnit med att fira hans 2-årskalas med tårta och massa roliga paket. Det är helt otroligt att han redan hunnit bli 2år gammal 

För mig har de två senaste åren dessutom inneburit att jag levt med en objuden gäst i mitt liv – bröstcancern. Jag kan fortfarande inte säga att jag accepterat att gästen bor här men jag har lärt mig en hel del om mig själv och lär mig dag för dag att leva med och stå ut med en inneboende som bor kvar trots att han eller hon faktiskt inte ens betalar någon hyra… Alltså, i vanliga fall hade väl gästen blivit vräkt för länge sedan men det verkar vara en envis en det här Det har för mig i alla fall varit två år fyllda av en massa olika känslor och tillstånd. Känslor av sorg, glädje, tacksamhet, rädsla, ilska, uppgivenhet, tillit, tilltro… Ja, det är nog inte många känslor som inte passerat min kropp under den här tiden…  Just ikväll är jag bara så oändligt tacksam för allt det jag får vara med om här och nu. Här och nu när jag lever!! För det gör jag just nu och det planerar jag att fortsätta göra.

Tack alla ni kära vänner för att ni läser det jag skriver och hjälper mig att inse att livet är och har så mycket att vara så oändligt tacksam för varje stund varje dag

Jag sitter i mitt alldeles egna fina meditationsrum och har tagit med mig datorn ut för att få lite ro att äntligen skriva något på bloggen. I vanliga fall har jag förbud mot elektriska prylar här ute men idag har jag gjort ett undantag. Inne i huset sover mina två älsklingskillar en lite sen middagslur och vi har haft en riktigt lugn lördagsmorgon här hemma idag. Jag kom ur min morgonrock strax före lunch och lilleman, som inte kommit ur sin pyamas ännu, sover middag i den Det är härligt att bara få ta det så här lugnt ibland…

Jag har haft en riktigt riktigt tung månad. Lunginflammationen har tagit väldigt hårt på min kropp som ju är lite sliten redan från början och det har varit svårt med återhämtningen. Jag har varit så trött så trött så trött så det går nästan inte att beskriva och ni som känner mig väl vet att jag inte riktigt har tålamod att vänta länge på att saker ska hända. Jag är van att se till att saker händer och att fixa allt snabbt men det går inte nu. Det tar längre tid än jag vill och vi har dessutom drabbats av lite olika virus som snurrar runt i familjen så det tar inte riktigt slut i den här sjukstugan just nu. Det är otroligt frustrerande för en lite otålig själ som min…

Hur som helst så är det ändå ett frisktecken att jag äntligen skriver några rader här på bloggen. Solen skiner här utanför fönstret och även om möblerna nästan blåser runt på altanen så är det vårkänslor i luften och med våren försvinner alla baciller. Visst? Ett tag var jag riktigt orolig att det läget jag varit i ett tag liksom varit ett nytt “bästa läge” men nu är jag inte rädd för det längre. Jag har haft stunder och dagar med riktigt hög och bra energinivå så jag vet att energin finns där. Det är bara för mig att ha tålamod och låta kroppen vila den tid den behöver och verkligen välja vad jag ska lägga min energi på just nu så det finns tillräckligt till det som är allra viktigast…

Ta hand om er i det blåsiga vårvädret

Igår åkte jag ambulans för andra gången i mitt liv. Första gången var för över 10år sedan när jag pluggade i Västerås och var uppe och red en supertidig morgon innan föreläsning på högskolan. Ett litet missförstånd med hästen och ett väldigt högt hinder slutade i en vurpa och en medvetslös ryttare. Den gången slutade det dock riktigt bra och det gjorde det faktiskt den här gången också Jag blir bara lite trött på att det liksom inte tar slut nångång…

Hur som helst så har jag äntligen börjat känna mig piggare det senaste dagarna efter lunginflammationen som härjat här hemma. Jag har börjat orka med promenader och även lite pyssel här hemma igen… Jag fick dock ta penicillin några dagar extra men nu så verkar det ha gett med sig. Tack så mycket till er för alla goa krya-på-hälsningar

Igår tog jag en tur in till stan för att fixa lite saker. Redan på vägen in kände jag att magen gjorde lite ont men tänkte att det nog går över. Allt penicillin och alla värktabletter jag tar just nu är ju ganska tungt för magen att ta hand om och rensa ut så det är ju inte så konstigt att det känns tänkte jag. Hur som helst så tilltog det och när jag skulle köra hemåt igen hade jag börjat kallsvettas, skakade och hade så ont så tårarna rann. Jag ringde min kära man och sa att jag nog inte klarar att köra men han var redan hemma så det var bara att bita ihop… Jag kom en liten bit men fick stanna och parkera bilen och sen ringa efter en ambulans och det kan jag lova att ringer jag väl ambulansen då gör det riktigt riktigt ont…

Jag fick åka med blåljus till KS med två fantastiska killar. Det fanns en liten oro för att tarmarna vridit sig men efter en bukröntgen med lugnande besked och lite smärtstillande blev det bättre. Jag fick dock stanna kvar över natten för att vara säker på att allt utvecklades åt rätt håll. Nu är jag hemma igen och det är bara såååå skönt Hur det än är så känner jag mig inte alls så sjuk som de flesta som ligger inne så det är skönt att vara så lite tid i det sjuka huset som det bara går…

I morgon ska jag äntligen se till att försiktigt komma igång med mina övningar för att stärka rygg och bäcken som jag har fått av sjukgymnasten. Målet är att inom kort kunna ta bort de smärtstillande tabletter jag ätit en tid och som belastar min kropp så negativt. Eller vet ni, jag skiter i sjukgymnastiken och börjar med friskgymnastik! Jag får bli min egen PT och jag är säker på att det kommer att bli roligare och fungera mycket bättre med fokus på friskgymnastik istället för sjukgymnastik

Ha en härlig torsdagkväll

Nu har det gått ungefär två veckor sedan jag sist bloggade. Jag hade som målsättning att skriva ett blogginlägg om dagen men just nu har jag inte fått till det riktigt som det var tänkt från början…

Här hemma har det varit riktigt sjukstuga ett tag. Jag hörde om någon som döpte om februari till VABruari och det är väl så det är med småbarn i familjen, att det här är den allra värsta perioden när det gäller baciller… Ni som är vänner med mig på FB har kanske redan sett att det började med lilleman som fick lunginflammation och att jag några dagar senare insjuknade i det samma… Vi fick båda den där Mycoplasmabakterien som kan utvecklas till lunginflammation och som väldigt många i Stockholmstrakten verkar ha drabbats av under senaste året. Nu börjar det ändå vända tycker jag även om det går väldigt väldigt långsamt. Jag glömmer lätt att jag liksom inte har samma utgångsläge som innan jag fick bröstcancer. Jag startar ju på en lägre kapacitet med tanke på vad kroppen går igenom redan innan så det tar såklart också längre tid att återfå normal kraft och ork igen.

Det är fortsatt fullt fokus på vila och återhämtning som gäller för mig och snart är jag tillbaka i livet och på bloggen som vanligt igen:-)

Ha en härlig dag i vårsolen

YES!!! Min läkare gav mig tummen upp det sista hon gjorde igår

De små förändringar som tidigare funnits i mitt skelett verkar ha läkt ut och är alltså inte orsaken till de smärtor jag har i ryggen. SÅ SKÖNT!!!!! Man såg nån liten förändring i ländryggen men den trodde de snarare hade med någon skada eller åldersförändringar att göra…

Det är ganska svårt att ta in och bli riktigt, riktigt glad ändå…det faktum att något i min kropp faktiskt blir bättre… Det är konstigt men det är som om någon liten djävel sitter på min axel och pickar med fingret. Nu ska du inte hoppas för mycket för då blir du bara besviken om det går åt helvete! Visst är det konstigt hur hjärnan ibland fungerar men jag tror att det är ett ganska naturligt försvar egentligen. Om det visar sig att ett resultat är sämre än man hoppats så är det liksom enklare att vara lite förberedd på det allra värsta redan innan. Å andra sidan så är det ju lite dumt att ta ut det eventuellt negativa i förväg istället för att ha en så bra tid man bara kan fram till beskedet… Det kan ju hända att beskedet är positivt och då har man liksom slösat bort lite tid på att oroa sig i onödan… Ja, där har jag något att öva lite mer på

Nu blir det en härlig skogspromenad med hundarna sen ska jag träffa min naturläkare igen. Vi får se…kanske fortsätter vi på samma väg eller så provar vi något nytt idag beroende på vad min kropp vill och behöver just nu

Kärlek till er alla

Jag funderar ofta över hur det egentligen ska gå till att bli frisk när man är på ett sjukhus, ett “sjukt hus”? Det låter som att någon gjort en tankevurpa… Jag känner mig ganska stark och frisk för det mesta men så fort jag kommer till sjukhuset så känner jag mig sjukare igen…undrar om det är fler som känner så? Borde det inte heta “friskhus” istället? Undrar hur många fler som faktiskt skulle bli friska då…

Imorgon är det dags för mig igen…dags för ett nytt läkarbesök på KS. Det är alltid jobbigt inför dessa sjukhusbesök. Även om jag jobbar mycket med meditation och avslappning så byggs det omedvetet upp en massa spänningar i min kropp inför varje tillfälle och jag får alltid ont på olika ställen när det närmar sig

Det gäller att hålla fast vid tron på att allt kommer att ordna sig. Kanske inte precis som jag tänkt mig men att det kommer att bli bra tillslut… Det är lite som i julklappsfabriken på julafton och jag önskar inget hellre än att en snäll tjock gubbe med vitt skägg skrattande ska ge mig en OK-stämpel på rumpan

Ta hand om er den här härliga och lite snöblaskiga söndagen… Jag ska ge mig ut i naturen nu och andas in nytt syre med mina fina små hundar

Jag är så otroligt tacksam för att ni finns…alla ni som läser min blogg…

Jag vill bara att ni ska veta att jag läser alla kommentarer och även om jag inte alltid har tillräcklig energi över till att svara så vill jag att ni ska veta att det ni skriver verkligen värmer mitt hjärta och betyder så otroligt mycket…

Jag önskar er alla en fortsatt härlig alla hjärtans dag